Idag har jag hemmakväll, myskväll, chillkväll, kalla det vad ni vill. För mig betyder det mest ensamkväll. Jag hatar det. Alla mina vänner vet att jag hatar det. Inte ens idag, när jag är så trött i kropp och psyke att jag inte orkar lyfta rövva på hela dagen, tycker jag det är skönt att vara ensam i mitt rum framför min dator. Jag lyssnar på Oskar Linnros, Baby By Me och Love the Way You Lie om och om igen. Ingenting blir bättre av det. Jag bara saknar. Idag saknar jag. Jag saknar hårt. Så hårt att det knyter sig i magen. Jag vill ha allt, jag vill ha ingenting. Jag vet inte ens vad jag vill ha för jag fuckar upp mitt eget huvud hela tiden. Inbillar mig massa saker. Men jag antar att det hör till livet. Inte sant? Jag vill ändra på så mycket. Jag vill uppleva så mycket om och om igen. Fan vad sjukt hur livet rullar på. Så snabbt att vissa, även ibland jag, glömmer bort att leva NU. Leva IDAG. Jag brukar mest hata kvällar som denna eftersom jag känner att jag inte får någonting utav dem. Precis som många andra går ensamma, tomma, mörka kvällar åt att tänka på saker i sitt förflutna man saknar. Av den enkla anledning har jag gjort allt jag kunnat de senaste året för att undvika dessa kvällar. Vill. Inte. Tänka. På. Mitt. Förflutna. Men idag är annorlunda. För idag kom jag fram till att det är när man saknar någonting så mycket att det knyter sig hårt i magen som gör det till ett fint minne. Och fy vad jag har mycket fina minnen av mitt liv hittills. Klart jag önskar mer än någonting annat att vi älskade som förut. Att jag fick kyssa läppar på en främmande människa jag aldrig mer skulle träffa. Och en jävla massa mer. Men det är mitt förflutna, har varit min nutid och även min framtid trots att jag inte då kunde drömma om det. Och det är jag glad för. 

Faaaaaaaaaaaaaaaast jag hatar endå hemmakvällar ensam.

Kraaaaaaaaaaaaaaaam Nathalie