Det är ganska sjukt hur hela ens värld kan rasa på en halvtimme. Det är också sjukt att man kan få någon annans värld att rasa på mindre än en sekund. Ibland kanske det tar längre tid för vissa att förstå att hela ens värld har rasat. Det kan också gå att bygga upp en hel värld på mindre än en sekund. Ibland byggs en värld upp så sakta att man inte märker någon skillnad på flera månader, kanske år. Vissa världar går inte att bygga upp. Det beror helt och håller på hur skadad den är. Bara några få ord kan få ens värld att rasa samtidigt som man kan återuppbygga den igen med fler eller färre ord. Ibland kan man tyvärr inte hjälpa att man får någon annas värld att rasa. Ibland måste man rasera någon annans värld för att kunna bygga upp sin egen. Låter väldigt egoistiskt, ellerhur? Men det är så det funkar. Det är hur naturen funkar. Det är hur vi funkar. Visst försöker man förneka men hur mycket man än försöker vrida och vända på det så kommer alltid sanningen ikapp en.

När världen rasar är det lätt att rasa med den, medvetet som omedvetet. Tror att man automatiskt rasar tillsammans med världen. Jag har raserat en värld. Både min och en annans. Ibland är det den enda utvägen. Fast ska det verkligen behöva vara så? Ja, jag tror det. För en tid iallafall. Jag är alltid personen som säger att ''allt löser sig''. Och ja, allt löser sig alltid. På ett eller annat sätt. Det tror jag nu med.

Min värld har brustit. Det tog mig en hel natt och lite till att inse. Lika mycket som min har brustit har din också det. Och jag är hemskt ledsen. Men i din värld kommer jag alltid finnas. Lika mycket som du kommer finnas i min. Vare sig du vill det eller ej. Från och med nu får vi se var världen leder oss. Har vi båda tur leder våra världar till varandras. Än en gång, allt löser sig.

från en väldigt djup zeus